Moa Herngren, författare och manusförfattare. Syskonfejden är författarinnans tionde roman.
I Syskonfejden möter vi Ulrika, Andrea och Rasmus, tre syskon som har växt upp i samma familj men med vitt skilda upplevelser av sin barndom. Deras minnen och perspektiv krockar, vilket blir tydligt när deras far går bort och gamla spänningar blossar upp. Syskonen ställs inför svåra frågor: Vem äger den rätta bilden av barndomen? Kan man lita på sina minnen? Och vad är man egentligen skyldig sina syskon?
Som i tidigare böcker i Herngrens Perspektiv-svit får läsaren följa varje karaktärs perspektiv separat. Först möter vi Andrea, den spända mellansystern som alltid vet vad hon vill och ställer höga krav på sig själv och sin omgivning. Ulrika, den äldsta systern, är Andreas raka motsats. Hon är ensamstående med en tonårsson och kämpar för att få vardagen och ekonomin att gå ihop. Sist ut är lillebrodern Rasmus, som försöker hålla sig i bakgrunden för att undvika problem.
Syskonfejden berör det högst aktuella ämnet klasskillnader och dess påverkan på individer och relationer. Exempelvis hur någon kan behöva ta dubbla jobb och kompromissa med sin hälsa för att kunna köpa märkesskor till sin tonåring, något som kan vara helt främmande för dem som kommer från medel- eller överklass.
Herngren är en mästare på att skildra komplexa relationer. Hennes sätt att bygga och gestalta karaktärer gör det enkelt för läsaren att leva sig in i berättelsen. Jag uppskattar också hur berättarperspektivet skiftar och hur detta påverkar läsarens empati för varje karaktär. Det är en intressant teknik som kräver självrannsakan hos läsaren – något jag själv har ägnat mig åt under läsningen. Som lillasyster (och sladdis) i en syskonskara av tre har jag haft en del att fundera över under läsningens gång 😉
Sammanfattningsvis är Syskonfejden en engagerande, tankeväckande och välskriven relationsroman som håller läsaren fängslad från början till slut. Sträckläsning utlovas!
Tack Norstedt och Moa Herngren för ännu en underbar läsupplevelse! 🙏
