annabokmal.blogg.se

Betyg: 👍👍👍👍👍 /5 (5/5)

 

 

Jag heter Tove och jag är Odds dotter. Det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att förbli. Lika mycket som att jag för all tid kommer att vara Theos mamma. Fast Theo inte längre finns ibland oss.

I januari 2015 förlorade Tove sin son Theo, då sju år gammal, i cancer. Med Instagraminlägg skrivna i dagboksform under sjukdomsperioden som grund skildrar hon här livet före Theo, tillsammans med honom - och vem hon blev, efter Theo. Och hur hon mot alla odds till slut fann glädjen igen.

Vi får följa Toves resa och bevittna hennes först motvilliga kamp för att våga möta livet igen. Hon inser till slut att det går att förlika sig med vad som än händer i livet och överleva även det allra värsta. Att det är fullt möjligt att både sörja och vara lycklig samtidigt.

Berättelsen är en kärleksfull hyllning till livets olika faser. Tove delar med sig av hur hon i dag ser på sorg och ger värdefulla råd om hur man lär sig att leva hand i hand med den.

 

 

Efter att ha läst baksidestexten var det nära att jag skrev till HarperCollins för att meddela att jag omöjligt kunde läsa och recensera den här boken. För många år sedan förlorade en väninna sin sexåring genom en olycka, en händelse som satte djupa spår i mig. Tanken att det skulle hända mitt eget barn något är outhärdlig. Men någonting med boken drog i mig, den ville, nej den krävde att bli läst. Om en annan kvinna genomlidit denna mardröm, vem är då jag att backa när hon berättar sin historia? Så försiktigt, och med andan i halsen började jag läsa. 

 

Tove Oddsdotters ord tar vägen via bokstäver på ett papper, in genom mina rädda ögon och rakt in i mitt hjärta. Smärtan är bråddjup. Hon är rak, ärlig och jag förstår att jag inte längre har ett val. För Theo, och för Tove, och för all kärlek i hela världen så måste jag läsa. Så jag läser, och när tårarna hindrar mig från att läsa bokstäverna så tar jag faktiskt hem boken som ljudbok också. Jag kan inte sluta läsa, och behöver fortsätta även när sikten är skymd. Det är fint att höra Tove läsa in sin egen bok, det ger en extra dimension. Som att hon berättar just för mig. Med vidöppet sinne tar jag emot allt hon har att säga.

 

När jag blundar är du fortfarande här är en fin och välskriven bok. Smärtsam, jag behövde stänga av/lägga bort boken ibland för att storgråta. Jag tvingades rannsaka mig själv, skulle jag klara av det Tove gjort? Denna ljusets krigare, som med kärlek förflyttade så många berg för sin son. Det jag kommer att minnas mest av boken all kärlek. Inte ens döden kan stå i vägen för en sådan kärlek. 

 

Tråkigt nog tar jag också med en rädsla över hur sårbar sjukvården i Sverige är. Det finns massor av hjältar som gör fantastiska insatser, men det finns också en rad svåra brister som bara måste rättas till. Boken avslutas med kloka och handfasta tips till den som befinner sig i sorg och trauma, och människorna i dess omgivning. 

När jag blundar är du fortfarande här är en historia som gjort ett bestående intryck på mig, som jag vill varmt rekommendera fler att läsa. Tack HarperCollins och Tove Oddsdotter 🙏